Svart gråt – novell

Till distanskursen jag har gått i sommar skulle man skriva en novell med inspiration från en låt man gillar. Låten heter Death has fallen in love av Mads Langer och när jag hör den har jag alltid tänkt på Adrian och Tess. Så jag letade upp en bit i roman 2 och skrev om den till fristående novell, ur Adrians synvinkel. Säg gärna vad ni tycker! =)

 

*** Svart gråt ***

Adrian sitter stilla på en besöksstol, ansiktet i händerna. Tårarna har slutat rinna, nu sitter bara klumpen kvar i halsen. Han kan inte svälja ner den hur han än försöker, munnen är för torr.

Nej. Nej, nej, nej, det får inte vara sant. Inte Peter.

I huvudet spelas minnen upp, det ena efter det andra, alla med Peter. Adrian måste svälja hårt för att inte kräkas. Försöker få in det i huvudet – hans storebror är död.

Tess famlar efter hans hand och han sträcker ut den. Hennes grepp är nästan för hårt, smärtan pulserar i fingrarna. Men han trycker tillbaka, hårdare och hårdare, för han kan inte förmå sig att släppa hennes hand. Just nu är Tess det enda syskon han har kvar. Han tänker aldrig släppa henne, ingenting får någonsin hända henne.

Adrian mår illa. Om han bara hade kört själv, om han inte hade låtit Peter ta nycklarna ifrån honom. Eller om Peter bara inte hade varit full …

Alla ”tänk om” snurrar runt i hans huvud tills han stapplande kommer på fötter. När han lyfter blicken från marken får han se Tristans storebror Joakim i korridoren.

Med ens minns han. Tristan. Hans bästa kompis, som också satt i bilen. Adrian känner hur gallan tränger upp i halsen. Illamåendet blir tyngre. Förnekande och ilska far genom honom på en gång och han har svårt att stå på benen.

Nej, snälla, gode Gud i himlen, inte du också, ber han. Inte du också, Tristan, då dör jag.

Joakim möter hans blick där i korridoren, över ett hav av människor, och fast det sorlar av ljud kan Adrian höra det ljudlösa skriket som han ser i Joakims ögon. Han ser bort, med illamåendet som ett stort tryck över bröstet. När Adrian ser upp igen är Joakim borta.

På darriga ben knuffar han sig förbi systern, ut genom dörren på andra sidan den kvalmiga akutmottagningen och ut i friska luften. Han kräks våldsamt i ett närliggande buskage, hulkar som ett barn, innan tårarna slutligen kommer. Han står på knä framför buskarna, pressar händerna mot bröstet, vaggar fram och tillbaka medan han ser Joakims ansikte framför sig, ögonen som fortfarande skriker Varför? åt honom. Det gör så fruktansvärt ont inombords.

Någon lägger en hand på hans axel och drar in honom i famnen. Han känner Tess parfym i näsan. Hon säger ingenting, utan drar honom bara närmare i en hårdare kram. Armarna är kalla.

Han gråter.

Tess smeker honom över ryggen. Till slut drar hon upp en bit papper från ena jeansfickan. Det är svart av rinnande mascara, men det bryr hon sig inte om utan torkar sin bror om munnen.

”Kom nu”, säger hon och hjälper honom upp på fötter. Han skakar av ansträngningen att hålla sig upprätt. Illamåendet blir för mycket, han måste svälja hårt för att inte kräkas igen.

De letar sig tillbaka in på sjukhuset. Mamma och pappa är här någonstans. Plötsligt får Adrian syn på Tristans familj som står några meter längre fram. Han stannar, vill vända, vill inte vara i närheten av dem just nu. Det är för tungt, han vågar knappt andas.

Tess ser upp.

”Vad … vad gör Joakim här?”

Adrian säger ingenting. Han måste därifrån, snabbt, omedelbart, innan någon ser honom. Innan Joakim ser honom.

Tess röst blir gällare.

”Vad gör de här?”

Det är för sent. Joakim har hört dem. Han ser upp och får syn på dem. Ögonen är röda och glansiga bakom glasögonen. Ett drag runt munnen får honom att se barnsligt rädd ut.

Avståndet känns milslångt. Varje steg får det att dunka i huvudet på honom, men det tjänar som en brutal påminnelse om att han lever. Adrian är nästan på väg att stanna och vända tillbaka, men tvingar sig själv att fortsätta framåt. Tess står kvar, som fastnaglad i golvet.

Gråten och sorgen ligger tung över korridoren, hänger som en mörk skugga över de vita väggarna och förpestar luften med en omisskännlig lukt av rädsla.

”Adrian”, säger Joakim när han reser sig från besöksstolen – låter det verkligen lättat? – och går honom till mötes den sista biten, de sista få metrarna som skiljer dem åt. Joakim slår armarna om Adrian och kramar honom som om han vill knäcka ryggen på honom.

Adrian kan inte hålla tillbaka tårarna. Han vet varför Joakim har gråtit, han förstår det utan att någon berättar vad som har hänt. Adrian släpper Joakim och sjunker ner på en stol. Det droppar om näsan när han stirrar ner i det gråaktiga plastgolvet.

Fyfan, så jävla fult, hinner han tänka. Sedan måste han sluta ögonen, synfältet är suddigt av tårar.

Tess kommer närmare. Adrian hör hur hon drar Joakim till sig i en kram.

”Vad har hänt?”

Adrian öppnar ögonen när Joakim sätter sig ner på en av stolarna. Han vet vad som ska komma nu. Illamåendet blir för stort igen, han kommer snabbt på fötter, handen tryckt mot munnen. Tess kommer fram, lägger en hand på hans arm, men Adrian knuffar bryskt undan henne.

Nej, nej, inte nu. Snälla, inte nu.

”Tristan var i en bilolycka. Bilen voltade.”

Joakim säger det utan att se på dem. Adrian står tyst, det verkar som om hela världen har stannat. Tess hugger tag i hans hand. Hon trycker ännu hårdare än tidigare, trycker så hårt att det pirrar i fingrarna. Adrian håller andan.

Joakim ser upp och ser rakt förbi dem, bort mot korridoren. Han viskar nästan, men Adrian hör orden lika tydligt som om Joakim hade skrikit.

”Tristan ligger i koma. De vet inte om han kommer överleva.”

Tess släpper Adrians hand. Blodet rusar till fingrarna. Som i dimma ser Adrian hur hans lillasyster stapplar tvärs över korridorens golv och tungt lutar sig mot den vita väggen. Tess är blek, hennes andning kommer i små, korta stötar. Hon glider längs med väggen och sjunker ner på golvet.

Adrian kommer fram till henne, går ner på knä och drar in lillasystern i famnen. Hon darrar.

Han känner hur tårarna tränger upp i ögonen.

Fan Tristan, varför kunde du bara inte ha …

Men orden tryter.Det känns som om smärtan är alltför stor för att hantera.

Hennes gråt är svart, på gränsen till desperat.

Adrian kramar Tess ännu hårdare. Det svider i ögonen, av varma tårar och iskall vit vägg, men han känner ingenting, ingenting utom sorgen och det tunga illamåendet.

Nere på stan ringer kyrkklockorna. Klockan är halv sex på morgonen den tredje november.

Allhelgonanatten är över.

 

(c) Sara Swietlicki, 17 augusti 2012

 

Tack, hunden!

I dag, när jag var ute med hunden, fick jag syn på en liten grusplan. Den var omgärdad med stängsel och hade två målburar uppställda. Målburarna hade inga nät. Målburarna var rostiga, rangliga och fula. Men de har tjänat sitt syfte mången gång.

Och där, mitt i promenaden, hör jag Joakim:

”Var är Tristan? Har du sett honom?”

Men Tess vet. Hon har förstått. Och plötsligt, med ens, utan förvarning (ja, alla de där orden), vet jag också. Varför Tristan fattar det där beslutet. Varför han vill göra det som han har fruktat så länge. Och hur han kan förklara det för Tess.

Det är det jag har sagt tidigare. Promenader med hunden är helt fantastiska för inspiration! 🙂

Tristan kan, minsann!

Ibland vill jag bara kyssa dem allihopa och säga åt dem att jag älskar dem. Mina karaktärer, alltså. Det låter ju säkert jättedumt, men ibland vill jag helst av allt att de ska finnas på riktigt, allihop, så att jag kan ge dem en kram och säga att det blir bättre snart. Att de snart har varit igenom all skit som min knäppa hjärna kan komma på.

Och ibland vill jag sparka ner dem och säga att de är dumma i huvudet som ens påstod något sådant, hur i helv….!

Sedan får jag lugna mig. Ta ett djupt andetag. Lyssna. För de är ganska smarta, bara man börjar lyssna. Så sent som i dag sa Tristan två saker till mig när jag stod i duschen. Han sa det helt casual, ungefär som om han brukar vara i badrummet när jag schamponerar håret.

”Förresten. Joakim har glasögon. Svarta. Har alltid haft. Det visste du, va? Och han är typ blind utan dem. Nej, jag skämtar. Lite ser han. Men glasögon är ett måste.”

Och så blir jag förbannad:

”Vad säger du? Varför har du inte sagt något innan? Och … äh, glöm det.”

”Men du, jag har löst slutet. Koman, du vet. Hur vi ska göra för att det ska funka. Så här gör vi.”

Och sedan berättar han vad han tycker och tänker. Och jag lyssnar. Ser dum ut. Fattar att det här kan bli stort. Om jag lyckas, alltså. Då kan det bli så otroligt stort att jag bara ler vid tanken.

Jag vill tacka, men då är han väck. Jag står som ett fån i badrummet och försöker komma på hur detta gick till.

”Nej, vadå”, skrattar han. ”Jag finns ju bara i din fantasi.”

Och då vill jag ju bara kyssa honom igen. För att han är så underbar. Älskade knäppgök, tack för att du finns i mitt huvud. Må vi få ytterligare fem år.