Ibland vill jag bara kyssa dem allihopa och säga åt dem att jag älskar dem. Mina karaktärer, alltså. Det låter ju säkert jättedumt, men ibland vill jag helst av allt att de ska finnas på riktigt, allihop, så att jag kan ge dem en kram och säga att det blir bättre snart. Att de snart har varit igenom all skit som min knäppa hjärna kan komma på.
Och ibland vill jag sparka ner dem och säga att de är dumma i huvudet som ens påstod något sådant, hur i helv….!
Sedan får jag lugna mig. Ta ett djupt andetag. Lyssna. För de är ganska smarta, bara man börjar lyssna. Så sent som i dag sa Tristan två saker till mig när jag stod i duschen. Han sa det helt casual, ungefär som om han brukar vara i badrummet när jag schamponerar håret.
”Förresten. Joakim har glasögon. Svarta. Har alltid haft. Det visste du, va? Och han är typ blind utan dem. Nej, jag skämtar. Lite ser han. Men glasögon är ett måste.”
Och så blir jag förbannad:
”Vad säger du? Varför har du inte sagt något innan? Och … äh, glöm det.”
”Men du, jag har löst slutet. Koman, du vet. Hur vi ska göra för att det ska funka. Så här gör vi.”
Och sedan berättar han vad han tycker och tänker. Och jag lyssnar. Ser dum ut. Fattar att det här kan bli stort. Om jag lyckas, alltså. Då kan det bli så otroligt stort att jag bara ler vid tanken.
Jag vill tacka, men då är han väck. Jag står som ett fån i badrummet och försöker komma på hur detta gick till.
”Nej, vadå”, skrattar han. ”Jag finns ju bara i din fantasi.”
Och då vill jag ju bara kyssa honom igen. För att han är så underbar. Älskade knäppgök, tack för att du finns i mitt huvud. Må vi få ytterligare fem år.
Och sedan föll regnet 