Ja, det blev inte så mycket skrivet. 4 000 ord, sen sa det stopp av tidsmässiga skäl. Camp Nanowrimo går aldrig så bra för mig som det vanliga Nanowrimo gör. Mycket irriterande.
Och Adrian står och stampar, skriker åt mig att fortsätta skriva. Men du får vänta, vännen. Där är några saker jag måste reda ut med Simon innan jag kan fortsätta skriva era scener. Vem visste att det kunde vara så frustrerande svårt att skriva scener när man är lite osäker på vad som ska hända?
I dag kom jag plötsligt ihåg att Camp Nanowrimo är nu i april! Så jag anmälde 5an och satte målet på 10 000 ord. Så nu kör vi! Det blir några scener som inte har fallit på plats tidigare. Målet är att kickstarta skrivandet igen så att 5an kan bli klar i sommar. 🙂
Det ska bli kul att tillbringa tid med Adrian och Simon den här gången. Vi känner ju inte varandra lika bra som Tess & Tristan gör, så det blir spännande. Och jag kickar igång skrivandet med att sätta igång Adrian & Simons egna spellista:
”Jag menar det, Tristan.”
Tess vänder sig mot honom.
”Allt jag gör slutar med att jag hamnar hos dig. Alltid. Och nu finns du inte där. Någon annan har dig för att jag var dum nog att släppa dig. Du sa att jag inte har saknat dig, men hey, guess what, det har jag. Så jävla mycket. Och jag har varit så arg på mig själv för att jag inte försökte … att jag inte …”
Hon avbryter sig själv.
”Jag har tänkt på dig mer än vad jag borde. Och någonstans i det har jag försökt ha Markus. Men det har inte gått, och jag förstår att han tröttnade. Jag borde ha stannat hos dig, och jag önskar att jag gjort det.”
”Vad vill du att jag ska göra med den här informationen?” säger Tristan efter ett tag.
”Ingenting. Du har Maria och jag tänker inte säga något mer. Men … Markus sa att ibland släpper man dem man älskar, för att det är bättre så. Det är det jag gör med dig nu.”
”Släpper du mig?”
Tristans röst är låg och Tess känner hur smärtan pulserar i kroppen.
”Ja, det gör jag.”
Det gör så ont att säga. Tristan ser på henne.
”Känner du något för mig längre?”
”Jag skulle ljuga om jag sa nej.”
Tess väljer att säga sanningen. Hon kan inte ljuga för honom, det vore inte rätt.
Tristan ser bort. Han har väntat så länge på att få höra de där orden, och nu, när hon säger det, känner han sig tom inombords. Det har han inte förväntat sig.
Tess lägger huvudet i händerna och suckar.
”Lyssna, jag vill inte göra det här mer komplicerat än vad det redan är”, säger hon. ”Men jag ville bara få det sagt.”
Han tippar stolen bakåt så att han lutar sig mot husväggen. Farligt balanserandes på två stolsben tittar han på henne.
”Jag flydde”, säger han. ”Det hade varit enkelt för dig att göra samma sak.”
”Vad ska det betyda?”
”Att vissa saker kanske man ska hålla för sig själv.”
Tess reser sig hastigt.
”Att jag fortfarande känner något för dig? Är det det du menar? Är det det jag ska hålla för mig själv?”
Tristan låter stolen sjunka ner tillbaka på fyra ben innan han reser sig. Tess tar automatiskt ett steg tillbaka när han kommer för nära.
”Jag ska gifta mig”, säger han och ser ner på henne. Tess måste böja nacken bakåt för att kunna se honom i ögonen. Hon har glömt hur lång han är.
”Ja, jag vet.”
”Vad vi hade … jag kommer aldrig att glömma det, Tess. Men jag ska gifta mig och Maria behöver inte få veta något om oss.”
”Du får det att låta som om du har varit otrogen.”
Han skrattar till. Tess hör undertonen av bitterhet i skrattet och höjer ett ögonbryn.
Tristan skakar på huvudet.
”Nej, Tess. Ingen har varit otrogen. Men … det känns så underligt att snacka om det här med dig. Speciellt nu, två år efter.”
”Vi har känt varandra i mer än tjugo år. Skulle två år verkligen göra så stor skillnad?”
”Vem försöker du övertyga, egentligen? Dig själv? Eller mig?”
Hon lutar sig mot dörrkarmen.
”Jag vet inte. Antagligen mig själv.”
Hon drar handen genom det fuktiga håret och tittar ut på regnet som studsar mot glasrutan. Kylan strålar ut från fönstrena, himlen är grå. I lägenheten ovanför börjar grannen spela en gammal klubb-hit.
Nu under NaNoWriMo 2013 har jag beslutat mig för att dela upp bok 4 (Aldrig mer vi) till två böcker. Säg hej till 5an!
Den går under namnet (O)skyddad och har fått en egen sida uppe i menyn (under fliken romaner). Ta gärna en titt. 🙂 Så här låter baksidetexten:
Tristan har äntligen fått det han vill ha – en utbildning, en lägenhet, en ny flickvän. Och fastän han älskar Maria, varför är det då fortfarande så svårt att släppa Tess? Kan han någonsin släppa henne? Och mitt i alltihop önskar han att han hade haft modet att bryta vänskapen med Adrian.
Adrian är fullkomligt söndertrasad. Utan Simon står han ensam i helvetet. Inte ens Tess kan få honom på bättre humör. Och inte blir det bättre när han märker att både Tristan och Anton drar sig undan. Tristan svarar inte ens i telefon längre. Och Anton … ja, vem vet vad Anton håller på med.
Tess försöker å andra sidan göra vad hon kan för att hålla sig undan allt vad kärleksbekymmer heter. Hon är säker på att Marcus är den rätta för henne, men ju längre tiden går, desto mer osäker blir hon.
Och när allting rasar samman på samma gång, vilka blir då stående kvar? Vem kan man lita på?
Ja, jag måste väl skämmas lite. När min vanliga blogg flyter på som den ska blir den här bloggen ganska åsidosatt. Men det är det dags att ändra på. Nu har min vardag stabiliserat sig en aning med ny utbildning och allt och mitt skrivande börjar ta fart igen.
Och nu är det snart november, vilket innebär NaNoWriMo! Jag har velat fram och tillbaka hela hösten om huruvida jag ska vara med eller inte, men det slutade med att jag har bestämt mig för att vara rebell i år och kunna vara med på det sättet. För er som inte vet vad NaNoWriMo är, kommer här en liten förklaring:
National Novel Writing Month, eller NaNoWriMo, är en non-profit organisation från USA som främjar skrivandet hos människor. Alla från 13 år och uppåt får vara med. Organisationen skapades med tanken att få folk att ta chansen och börja skriva, och att inte sitta med drömmen ”en gång ska jag skriva en roman” utan att göra slag i saken. NaNoWriMo startades av Chris Baty och hans vänner 1999, men drivs sedan något år tillbaka av Grant Faulkner och hans gäng. Över 450 000 människor världen över är med och skriver. Under november månad (1-30 november) skriver du 1 667 ord om dagen. Det blir totalt 50 000 ord på en månad, vilket motsvarar ca 200 boksidor. Poängen är att bara skriva, inte se tillbaka på vad du skrivit och bara få ner ett första utkast på papper, hur uruselt det än må vara. Det ska också vara något helt nytt – inte något gammalt som du har filat på i tusen år. Du ska kastas in i ditt skrivande, utan pardon. Eftersom siten har ett mycket levande forum är det lätt att få hjälp med alla dina skrivrelaterade bekymmer. Intresserad? Titta in på http://www.nanowrimo.org/ – medlemskapet är gratis.
Blev du något klokare? Anyway, jag har varit med sedan 2007 och för mig är november den bästa skrivmånaden på hela året. I år tänker jag då vara rebell, vilket innebär att jag INTE skriver något nytt utan att jag faktiskt fortsätter på något gammalt, nämligen förra årets NaNo-roman, 4an. Den ligger just nu på 83 000 ord, men är långt ifrån färdig. Under sommaren som gått har jag skrivit runt 15 000 ord och har fått flera nya sidospår att utforska. Säg bland annat hej till Simon! Maria har vi redan hälsat på, men nu har Simon dykt upp också. Som vanligt rör han runt i smeten utan att bry sig om vilka konsekvenser det får.
Vi får se hur det går i årets Nano. 50 000 ord till på 83k kan bli katastrof eller jättebra. Det beror på hur Tess och Tristan beter sig och hur Simon hanterar situationen.
I övrigt har jag hittat en testläsare till 1an. Bina läste och jag fick riktigt bra feedback, mycket konstruktiv kritik. Det ska jag också ta itu med. 🙂
De senaste dagarna har jag börjat skriva igen. Mycket, i jämförelse med torkan under de senaste månaderna. Ca 4 300 ord. 🙂 Det är inte mycket på en vecka, men i alla fall! 🙂
Det är fjärde och sista boken i serien som jag skriver på. Aldrig mer vi är arbetstitel. Den pendlar mellan tyngre relationsdrama och chicklit. Ungefär som de andra tre böckerna, men den utspelar sig cirka åtta år efter Och sedan föll regnet, och tio år efter Bara för Terese. Det går framåt. 🙂 Kanske blir jag färdig med boken under sommaren. Den ligger just nu på 60 000 ord och det blir nog runt 80 000 – 90 000. Kanske till och med 100 000. Sedan ska den redigeras och då kryper den nog igen.
Jag lovar att jag ska bli bättre på att uppdatera bloggen. Om ni är intresserade av att läsa om mitt ”dagliga” skrivande får ni gärna titta in på min vanliga blogg. 🙂
1 april och månaden ut blir det Camp Nanowrimo för min del. Camp Nanowrimo är Nanowrimo fast under andra månader än november. I år är det april och juli (Script Frenzy har gått i graven, tyvärr) så om knappt en månad är det dags att skriva igen.
Nytt för i år (Camp NaNo startades 2011) är att man kan välja hur många ord man vill skriva. Jag har satt målet lågt, 15 000, men kommer säkert att höja det under månaden. Tanken är att jag ska skriva klart stora delar av Aldrig mer vi så att råmanuset i alla fall blir färdigt under 2013. Det vore skönt om jag hade en aning om hur den slutar (mer än skissartat, alltså). Men 15 000 ord på det här manuset gör nog inte mycket mer än några småscener. Den blir nog ca 100 000 ord i slutändan, och jag har redan 50 000 ord (från november 2012). Så om jag under april och juli skriver 15-50 000 ord till, blir den färdig i sommar. 🙂
15 000 ord på 30 dagar är bara 500 ord/dag. Det är 1 167 ord MINDRE än den dagliga kvoten i november. Så det borde fungera. 😉
På min andra blogg skrev jag ett inlägg om hur även de mest karaktärsdrivna berättelser kan ha för många karaktärer. Det fick mig att börja tänka på mina egna sötnosar. Har jag för många karaktärer?
Eller snarare – är mina karaktärer minnesvärda? Har mina karaktärer något som gör att man minns dem?
Jag har suttit och läst sida upp och sida ner på internet om hur man skapar en trovärdig karaktär. Några sidor menar att man ska starta med en situation och arbeta sig utåt (ex: någon blir kidnappad. Genast kommer frågan: varför blir ”någon” kidnappad? Vem är ”någon”?). Andra säger att man börjar med personen, sedan utforskar man personen och då uppstår en situation.
Jag tillhör den första kategorin. ”Och sedan föll regnet” skapades utifrån Tristan. Min första idé var något i stil med det här:
Tonårskille (som håller på med idrott) blir allvarligt skadad i en rattfylleriolycka och hamnar i koma. Hans bästa kompis storebror dör i olyckan och tonårskillen och bäste kompisen blir ovänner. Bäste kompisens lillasyster har känslor för tonårskillen.
Som ni märker var det en väldigt utförlig idé …. eller inte. Men den innehöll alla viktiga personer: Tristan, Adrian och Tess. Ingen annan än Tristan har kvar det namn som de fick i den första idén. Adrian hette Peter från början, och Peter hade inget namn över huvudtaget. Tess hette först Jennie, sedan Johanna. Joakim hette Jonas. Jonas Malm hette Joakim eller Jonathan. Intressant nog är nog titeln och Tristan det enda som är kvar sedan ursprungsidén.
När Den Stora Redigeringen drar igång nästa år måste jag vara noggrann med att skriva ner ALLA detaljer om personerna. Och ALLT – alla miljöer, alla beskrivningar, ALLT – på papper, så att jag har allt i närheten när jag redigerar och skriver om. Vi börjar väl från början. Bara för Terese är först ut. Det ska bli ganska intressant.
Om ett par timmar (ca 9) återförenas jag, Tristan, Tess och resten av gänget för vad som troligtvis blir sista delen i Och sedan föll regnet. Det är naturligtvis NaNoWriMo jag talar om! 1-30 november blir det skrivgalenskaper och varken Tristan eller Tess kunde motstå frestelsen att vara med en gång till. Det här blir nog deras sista gång, så de är lika spända som jag. Tillsammans med våra gamla vänner dyker en ny karaktär upp, Maria. Mer om henne senare, men hon rör runt i grytan rejält i alla fall! 🙂
Första läsprovet borde dyka upp senast nästa vecka, håll utkik!
Ibland ser man videoklipp som liksom stannar hos en. Som dröjer sig kvar i minnet långt efter att man har sett det. Det är så det känns, det här videoklippet.
Hösten 2007 började jag ta mitt körkort. Jag har alltid tyckt att rattfylleri är hemskt. Att det så lätt kan förhindras. Så när jag såg film efter film som Trafikverket hade gjort på temat ”Don’t drink & drive”, blev jag mer och mer illamående. Till slut bestämde jag mig för att lätta på trycket genom att skriva. Det blev startskottet till det som sedan blev Och sedan föll regnet, min ungdomsserie. I videoklippet möter vi Jimmie, en polis från Dalarna. Han berättar om Pelle och Mia, som är på en fest. Om Pelle, som kör därifrån – berusad. Om hur det är när man kommer till olycksplatsen. Hur man berättar för någon att deras barn har dött.
En mycket tänkvärd video. Se den!
Och sedan föll regnet 